Tentaveckan är över. Då brukar de flesta studenter vara väldigt glada och fira. Jag å andra sidan hamnar i nån slags "efter-tentamen ångest". Jag tycker att jag borde gjort bättre ifrån mig och anklagar mig själv för att vara dum, lat och inte tillräckligt ambitiös. Men istället lider jag inte av ångest inför själva tentamen. Bara lite nervositet. Så jag ska väl inte klaga. Någon typ av ångest bör man ju ha som student har jag fått klart för mig. Nu ska jag passa på att umgås med vänner som jag så elakt varit tvungen att neka de senaste veckorna.

Och så ska jag fortsätta läsa Fågeln som vrider upp världen. Min uppfattning så långt är att Murakami-san skriver mycket om lite och gärna beskriver många små onödiga händelser och ting. Jag älskar det. Jag kan inte beskriva hur eller varför men det tillför ändå något otroligt mycket. Det hade nog inte blivit lika bra om Murakami-san struntat i att ordentligt skildra den normala händelselösa vardagen för att sedan bara koncentrerat sig på det konstiga som händer. Då hade väl antagligen det konstiga inte uppfattats som särskilt konstigt. Det hade helt enkelt inte blivit lika bra, det är jag helt övertygad om.

För er som inte riktigt har en uppfattning om vem Haruki Murakami är så vill jag hänvisa till en artikel i DN som fick mig att fastna. This way please.